På G igen

Till min stora glädje så kunde jag delta i Arena run men höll igen så mycket jag kunde, trots det sprang jag de 5 kilometerna på 29.30 min. Under hela loppet hoppades jag att min tid inte skulle räcka till semifinal för då hade jag varit med (min tävlingssjäl fungerar så). Förutom individuellt så tävlade jag i lag och ända in i det sista såg det ut som om vi inte skulle få ihop de fyra krävdes.  Först var det jag som hoppade av med tanke på min infektion i kroppen men jag kände mig så pass bra att jag ställde upp ändå. Sedan var det Linda som fick kasta in handduken på grund av skador. Men då hoppade bästa Karin Flemström in och tog Lindas plats. På tävlingsdagen blev Ulrika sjuk  feber och då kändes det lite kört ända tills Petra klämde ur sig – men jag kan ju vara med!

Så blev det. Petra tävlade i Ulrikas namn, Karin hoppade in för Linda. jag ställde upp men gick på halvfart och så hade vi Hege  som ini det sista hoppades på att hennes tid skulle räcka till semifinal och det var så nära.  Jag hoppades av hela mitt hjärta att hon skulle få vara med och kämpa om finalplatserna men hon föll på målsnöret.

Tre av fyra vara lite halta och lytta men trots det kom laget på en 12 plats bra krigat gänget!!

Den här veckan har jag börjat öka på träningsmängden igen eftersom jag känner mig helt frisk. Igår sprang jag mitt först längre pass sedan julledigheten och det blev 11.5 km på 65 min. Det som var så härligt är att kroppen känns som vanligt igen och det är så underbart skönt. Det låter kanske lite skumt, men jag älskar min kropp som ställer upp på allt sjukt som hjärnan ber den att göra!.

Idag blev det 65 minuter spinning intervall och 40 minuter styrketräning. Jag börjar nosa lite på min vanliga träningsrytm men har bestämt mig för att inte gå för fullt innan mitt läkarbesök nästa vecka.

Den här veckan är jag gräsänka och försöker förbereda mig inför sambons FN tjänstgöring i Mali som kommer vara i ett år.
Jag har varit själv i tre dagar och jag håller redan på att ruttna av tristess och tänker att det ska bli väldigt spännande att se hur kommande år går. Kommer jag att vänja mig vid att vara själv, kommer jag att klättra ännu mer på väggarna än jag redan gör (det är ju iof bra inför kommande tävlingar) eller kommer jag att börja terrorisera mina vänner, släktingar, bekanta och facebookvänner? Det finns så många rädslor inför att bli lämnad under så lång tid men man borde kanske vända det till något positivt och se det som en tid då man kan utvecklas åt alla håll och kanter och bara låta livet bli som det blir och det viktigaste av allt är att jag tycker att alla människor ska få leva ut sina drömmar även den människa jag älskar.

Hur som haver, en sak är iallafall säkert och det är att jag kommer ge allt i tränings och tävlingssammanhang.
2016 ska bli året som jag väntat i nästan ett halvt sekel på. Dags att börja leverera Alanko ,-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *